Historiska gatunamn

Vid gatorna finns skyltar som berättar om vilka personerna var och vad de har uträttat. Samma text som finns på skyltarna kan du läsa här. Arbetet med skyltarna har skett i samarbete mellan Danderyds kommun, hembygdsföreningarna och producenten Jan Wahlman.

Alice Tegnérs allé

Alice Tegnér (1864-1943) flyttade med sin man Jacob till Djursholm 1891 och bosatte sig i villan Tegnabo på Germaniavägen nära Djursholms Slott. Alice är ansedd som den främsta svenska skaparen av barnvisor, vilka hon sjöng för sina två söner och här hittar vi sånger som Bä, bä vita lamm, Sockerbagaren, Ekorn satt i granen och många andra visor som samlats i sångböckerna "Nu ska vi sjunga" och "Sjung med oss, Mamma". Men hon har även komponerat körmusik och hundratals romanser och kantater för piano, cello och violin. Alice var musiklärare i Djursholms Samskola och från 1898 kantor i Djursholms Kapell. Alice är begravd i familjegraven på Djursholms begravningsplats.

August Wahlströms väg

August Wahlström (1841-1906) var en mycket aktiv kommunalman i Danderyds socken. Han var kommunalnämndens ordförande i Danderyd åren 1887 -1893 och 1901 - 1906. August var en hedersman, en person som socknens innevånare gärna vände sig till. Av gamla stämmoprotokoll framgår det att han var inblandad i det mesta: ledamot i Bankcommittén, Brandstodscommittén, Markegångsnämnden, Sparbankskommittén, taxeringskommittén, elektor vid riksdagsmannaval och landstingsmannaval osv. På gamla dagar förärandes han hederstiteln Häradsdomare. August Wahlström arrenderade Mörby gård vid den slingrande landsvägen mot Roslagen. En lantlig idyll med råmande kossor, gnäggande hästar, och kacklande höns. Med industrialismen kom den nya Roslagsvägen, samt Rimbo- och Djursholmsbanan, Mörby gård fick släppa till mark. August flyttade från gården 1905. Mörby hållplats öppnades 1906. Namnet Mörby (Moraby) kommer troligen från mor (moras) eller myr. Gården brann ner 1976 och låg där nuvarande bussterminalen vid Danderyds sjukhus ligger.

Axel Johnsons väg

Axel Johnson (1844 -1910) var en handlingskraftig entreprenör med klar blick för nya affärsmöjligheter i industrialismens barndom. Axel var far till den legendariske Axel Ax:son Johnsson och var farfarsfar till Antonia Ax:son Johnsson. Axel Johnson flyttade som tonåring från Jönköping till Stockholm på 1860-talet. Han fick anställning som bokhållare i W. Ullberg & Co:s sidenkramhandel vid Mynttorget. På kvällstid sig lärde sig Axel engelsk och tysk affärskorrespondens, vilket kom väl till pass då han 1869 började bedriva affärer. Högkonjunkturen i början av 1870-talet lade grunden till Axels egna rörelsekapital. Han startade 1873 en egen agentur- och kommissionsaffär, firma A. Johnson & Co. Firman importerade kol från England och Tyskland. Den svenska järnhanteringen och verkstadsindustrin var en snabbt växande marknad för kol och koks. Till de största kunderna hörde Stora Kopparberg och Horndals Jernverk. Så småningom skulle Axels framgångsrika affärer på Bergslagen leda till förvärvet av Avesta Jernverk. Axel insåg behovet av moderna och mer effektiva transporter.1890 startar Axel bolaget Rederi AB Nordstjernan. Till att börja med var det malmfrakt från hamnarna Luleå och Narvik som var basen för rederirörelsen. 1904 startade Axel La Plata-linjen, Sveriges första reguljära linjetrafik på Sydamerika. Under 1880-talet skaffade sig Axel Johnson en position inom Stockholms affärsliv. Han erhöll burskap som grosshandlare 1880. Några år senare,1887, deltog han i bildandet av Exportföreningen. Vi minns Axel Johnson som en av Sveriges mest framgångsrika industrimän.

Banérvägen

Häradshövding och riksråd Nils Eskilsson, med tillnamnet Banér, var den förste ägaren av djurholmsgodset mellan 1508-1520. Han uppförde Djursholms slott i sitt första utseende. Släktnamnet Banér togs först av riksrådet och hertigen Gustaf Banér. Djursholmgodset gick i arv till 12 Banérättlingar 1508-1706, utom 1600-1612. Fram till 1813 ägdes godset av en annan gren av Banérätten. När godset var som störst bestod det av Danderyd, Lidingö och halva Täby. Gustaf Banér (1547-1600) hertig. Till en början stödde han hertig Karl i maktkampen om kungatronen. Efter flera framgångsrika diplomatiska uppdrag nere i Europa blev han Sigismund lojal, den officielle kungen. Kung Sigismunds armé besegrades efter blodig kamp vid Stångebro 1598. Sigismund tvingades utlämna de riksråd som varit honom trogna. Banér avrättades år 1600. Ätten Banér berövades Djursholm, vilket drogs in till kronan. Christina Sture och Gustaf Banér gifte sig 1581. De fick tillsammans 14 barn, tre dog som spädbarn och Axel 7 år avled i mässling. Christina skötte godset och den stora barnaskaran. Dagen innan avrättningen år 1600 berättar dottern Anna att fadern log och skämtade med sina barn: "…hela natten var mor så ledsen att Gud säkert kunde höra gråten". Efter Gustavs död blev Christina och alla barnen hemlösa och flyttade runt till släktingar.

Belfrages backe

Belfrage var anställd som tomtförsäljare hos bankiren Gunnar Kassman vilken 1926 köpte Nora herrgård, på vars marker han grundade Nora trädgårdsstad. Jordbruket på Nora gård var 400 tunnland stort, ett av de större jordbruken norr om Stockholm. Gårdens produkter transporterades med oxar in till Stockholm och på återvägen kördes matrester från restauranger till gårdens 350 grisar. Gården hade dessutom ett 50-tal kor och ett stort antal höns. Träbyggnaderna i senempire är i huvudsak från första hälften av 1800-talet. De flesta ekonomibyggnaderna är sedan länge borta. Smedjan och Kvarnstugan finns kvar. Industrialismen hade sedan 1890-talet radikalt förändrat bostadssituationen i Stockholmsområdet. Behovet av bostäder var mycket stort under 20-talet. Den väl utbyggda Roslagsbanan och de redan befintliga villastäderna i Stocksund och Djursholm gjorde Nora gårds marker idealisk för tomtexploatering. 1926 köpte bankiren Gunnar Kassman Nora gård för 400.000 kr. Från en lotterivilla i Kungsträdgården sålde Belfrage 800 tomter med 250 mindre villor och sportstugor. En kvadratfot i Nora Trädgårdsstad kostade mellan 20 och 35 öre, gav en förtjänst på ca sex miljoner kronor brutto, i dagens penningvärde ca 144 miljoner kronor. Lotterivillan står idag på Sportstugevägen. Utflyttningen till den nya trädgårdsstaden skedde ofta gruppvis. Vänner och släktingar följdes gärna åt till ett område. Mellan 1926 och 1930 byggdes det 250 villor på de ca 800 tomterna. På 1950-talet blev Nora trädgårdsstad så gott som färdigbyggt

Bengt Färjares väg

Bengt Färjare var den först namngivne färjaren vid Stocksundet, vilket framgår av 1640 års jordebok: "…under Ösby Rättarlagh lydde Benekt Färikar Wed Ståckesund". Sundet var även i äldre tid en livligt trafikerad resväg till Danderydsbygden, Roslagen och vidare till Finland via Grisslehamn. Stocksundet har sedan urminnes tid varit ett besvärligt trafikhinder. Under hela 1600-talet – och säkert också tidigare – använde man sig här av en färja som underhölls av ägarna till Djursholmsgodset mot avgifter från de resande. Den tidens färjekarlar var ett hetlevrat släkte, som kunde ställa hårda krav på de stackars resenärerna. Allmogen i Roslagen klagade också vid 1697 års riksdag på den besvärliga överfarten vid Stocksund. Nattetid och i bitande vinterkyla kunde de behöva vänta i tre till fyra timmar, innan de lyckades väcka färjkarlen för att komma över Stocksundet. Den första bron kom 1716, främst för att kunna göra trupptransporterna mot kusten snabbare då man befarade ett ryskt anfall mot Stockholm. Den bro som uppfördes 1825 tjänade till 1935 men revs först 1958. Bropenningar erlades ända in på 1900-talet: gående och kreatur 1 öre, vagnar och slädar med två hästar 9 öre och bondvagnar 5 öre. En hjord på 10 får kostade 1 öre. Öppnande av vindbron kostade 19 öre för varje fartyg. Taxan moderniserades in på 1900-talet: velocipedåkare kostade 2 öre, samma som för ryttare. Automobil kostade hela 9 öre.

Bernhardsbergsparken

Platsen har fått sitt namn efter Bernhard A Nilsson. I parken ser man husgrunder från familjen Nilssons sommarvilla, som uppfördes på 1880-talet. Gamla syrenbuskar och terrasser vittnar om ambitiöst anlagda och tidstypiska trädgårdar. Industrialiseringen av Stockholm var enormt expansiv andra hälften av 1800-talet. Mängder av arbetskraft flyttade in från landsbygden till Stockholm. Staden blev allt trängre och smutsigare. Den framväxande och nyrika medelklassen sökte då lantliga andningshål i stadens utkanter. Ångsluparnas alltmer frekventa rutter gjorde det möjligt att hitta ett avskilt paradis, t.ex. någonstans utmed Edsvikens stränder och som här vid Stockby gårds ägor. De gamla husgrunderna i parken visar att Bernhard A Nilsson och och hans familj byggde sitt sommarnöje med utsikt över Värtan. Det berättas att hela familjen flyttade till sommarvillan i juni. Man tog med sig tjänstefolket och flyttade halva bohaget från stan, t.o.m. pianot fick följa med. Sommarmånaderna idkade familjen intensivt semesterliv, ofta med många besök av släktingar och vänner. Husfadern Bernhard A Nilsson pendlade till sitt arbete i veckorna. Resan med de reguljära ångsluparna Värtan eller Najaden tog ca 2 timmar från Strömkajen till Stocksund. På 1890-talet började Stockby AB att förverkliga planerna på Stocksund, villastaden på landet. Attraktiva villor byggdes och Bernhard A Nilsson med familj bodde inte så ensligt längre. Åren gick och Bernhardsberg förföll. Kommunen tog över husen och använde dem som nödbostäder. Tomterna i Stocksund var mycket attraktiva. Landskapet var omväxlande skog och åkermark. Ibland skärgårdsliknande med bredare dalgångar omgivna av brantare bergkullar. Det var smidigt att resa till och från arbetet i stan. Det tog cirka tjugo minuter till Engelbrektsgatan med Djursholmsbanan (DjB) från Stocksund.

Bielkevägen

Margareta Pedersdotter Bielke (1510-1557) gifte sig med Axel Nilsson 1538. De antog släktnamnet Banér (i början stavat Banner och Banér). Axel och Margareta fick fyra söner: Peder (1540), Sten (1546), Gustaf (1547) och Per (födelseår okänt). Adelssläkten Bielke var en av stormaktstidens mäktigaste och mest inflytelserika. Den är först känd genom riddaren, riksrådet och lagmannen Ture Kettilsson (död ca 1322). Släktnamnet Bielke började inte användas förrän vid mitten av 1500-talet. Under 1500- och 1600-talen dominerades landet politiskt, ekonomisk och kulturellt av några adelssläkter, som genom ingiften i varandra och på andra sätt strategiskt eftersträvade att behålla sin makt och rikedom. Flera av ätterna var befryndade med Banérätten, som från och med 1500-talets början under nära trehundra år var ägare till Djursholmsgodset. Ätterna Vasa, Bielke, Brahe, Grip, Sture och Stenbock var på så sätt besläktade med Banérätten. Dessa släkter har alla fått vägar uppkallade efter sig i Danderyd. Deras begravningsvapen pryder, tillsammans med Banérättens, väggarna i Danderyds kyrka.

Blanchevägen

August Blanche (1811-1868) var under sin tid en av Sveriges mest lästa författare. Som journalist profilerade sig Blanche med starkt socialt engagemang och demokratisk patos. Han valdes till riksdagsman och var en centralgestalt inom den tidiga svenska liberalismen. Blanche skriver i förordet till två av sina böcker "Klockaren i Danderyd" och "Banditen" att han sommaren 1827 hade plats som informator hos arrendator Grönlund på Nora herrgård och bodde då i den numera s k Blanchegården från 1700-talet. Den otroliga och fantastiska rövarromanen "Banditen" utspelas delvis i Danderyd. Hjälten Albert är bokhållare på Nora herrgård och hjältinnan Julia bor hos Stina i Skogstorpet, vilket låg på höjden öster om Nora träsk.

Brahevägen

Ebba Abrahamsdotter Brahe (1601 - 1638) föddes på Gävle slott. Modern var Elsa Gyllenstierna af Lundholm och fader var Abraham Brahe, riksråd och ståthållare över Norrland. I faderns Tidebok (dagbok) den 9 januari står det "Blev min dotter Ebba född när klockan slog fyra om aftonen och 18 januari Kristnades barnet". 1623 kom Ebba Brahe till Stockholms Slott. På slottet var Ebba hovfröken till drottning Maria Eleonora. Det är lätt att förväxla Ebba med den mer omskrivna Ebba Brahe, bland annat känd som offentlig älskarinna till Gustav II Adolf. Ebbas far Abraham skriver 1625 i sin Tidebok Januarij "Den 8 kom Tott hit och begynte frie till min dotter Ebba". Av frieriet blev det inget giftermål. Ebba Brahe gifte sig 1631 med Axel Banér (f. 1594 d. 1642) född på Djursholms slott. Banér blev riksstallmästare 1623, riksråd 1633 och den blivande drottning Kristinas guvernör (lärare) 1634. Axel Banér blev Gustav II Adolfs gunstling och utnämndes även till kammarherre. Ebba och Axel Banér fick 7 barn.

Bryggare Bergs väg

Stockholmaren Anders Berg förvärvade på 1760-talet ett kronoskattehemman i Eneby by. Berg ville expandera sin verksamhet i Stockholm och var därför i behov av spannmål och ved till sitt bryggeri, samt virke för nya byggen. Eneby by storskiftades 1763 vilket möjliggjorde för honom att byta, köpa och slå samman mark till det som kallas Enbybergs gård. Berg organiserade, byggde och skapade. Han uppförde den herrgårdsliknande byggnaden, då i ett plan. Enligt traditionen är det Berg som givit gården namnet Enebyberg, det var vanligt att man tillförde tillägget -berg för att ge status när en herrgårdsbyggnad uppfördes. Den utskiftade gårdens officiella namn var Eneby Västergård. Verksamheten utvecklades ständigt, han uppförde bla. en krog vid nuvarande Gamla Täbyvägen / Bryggare Bergs väg och en väderkvarn vid Gamla Norrtäljevägen / Gamla Täbyvägen. 1775 planerade bryggaren Berg brännvinsbränning i större skala. Gustav III gjorde dock brännvinsbränningen till ett statsmonopol för att finansiera sina krig, vilket omintetgjorde Bergs förhoppningar att förpakta ett kronobränneri. l 776 avled hans hustru Anna Maria hastigt av "hetsig feber" i Klara församling i Stockholm och senare även hans brorsdotter Anna Lisa Berg, som varaktigt bott på Enebyberg sedan 1770. Förkrossad, ensam med fem barn sålde Anders Berg gården 1776.

Böningers väg

Carl Friedrich Böninger (1883-1953) ingenjör och företagsledare. Det berättas att han var en skicklig ingenjör och affärsman som kunde sin sak, en person med bestämda åsikter och med den egna familjen i centrum. Carl föddes i ett borgerligt hem i Hagen, Tyskland. Efter skolan utbildade han sig till ingenjör på Tekniska högskolan i Karlsruhe. Där blev han vän med kurskamraten Oskar Grönqvist från Sverige. Efter ingenjörsexamen 1902 tog Carl arbete på ett järnvägsbygge i Nordamerika. Åter i Tyskland 1907 tog han värvning som reservofficer vid Garde Pioneer Bataljon i Berlin. Mellan åren 1908 och 1914 tjänstgjorde han som ingenjör på ett antal företag, bl.a. Arthur Koppel AG i Berlin och Julius Pintsh AG. På en affärsresa i Sverige träffade Carl sin gamla studiekamrat Oskar Grönqvist, son till SKF-direktören Gustaf Grönqvist, som står staty i Katrineholm. Vid en sammankomst 1914 hos familjen Grönqvist förälskade sig Carl i kurskamratens syster Maria Grönkvist. Carl och Maria gifte sig samma år. Första världskriget bröt ut. Carl blev inkallad och Maria flyttade med till Tyskland. Efter kriget 1918 fick Carl anställning på SKF i Göteborg och 1920 utnämndes han till generaldirektör för SKF Norma i Tyskland. 1931 fortsatte Carl som styrelseledamot i SKF. 1935 flyttade Carl och Maria till Stallgatan 3 i Stockholm. 1936 köpte Carl berget ovanför Hammarbacken, även benämnt Tyskens berg. Tanken var väl att de själva skulle bygga på platsen. Men så blev det inte, 1943 flyttade de till Stjärnhovs Säteri i Sörmland. Carl upprättade en byggnadsplan, styckade upp markområdet och såg till att vatten och avlopp grävdes ned. 14 villatomter och två tomter för flerfamiljshus (Hammarbacken) såldes under juli till september 1952. I augusti 1952 dog hans hustru Maria. I december samma år reste Carl till sönerna i Chattanooga och Michigan City för att fira jul och reda ut ekonomiska mellanhavanden. Den 11 januari 1953 dör Carl plötsligt i hjärtattack hos den ena sonen i Michigan City. På Tyskens berg finns ”jättegrytor”, hål i berget som bildats genom en naturlig process. Smältvattnet hade satt stora krafter i rörelse, stenar slipades runda, och några av dem borrade sig ner i urberget i djupa, runda hål.

Carl Snoilskys väg

Carl Snoilsky (1841-1903) var greve och diktare. I unga år var han i diplomatisk tjänst och 1876 invaldes han i Svenska Akademien. Carl Snoilsky hyllades under några årtionden som en av Sveriges främste lyriker. Snoilskys ungdomsbok, Italienska bilder, från 1865, väckte samtidens hänförelse. Carl Snoilsky fick till en början beröm av alla och blev erkänd som nationalskald i Sverige. Men på nittiotalet kom katastrofen. Den nya radikalismens diktargeneration gjorde entré. Strindberg skriver i en artikel om Snoilsky: “Inte heller denna gång tog man skalden på allvar, man bara fann det vackert”. Carl Snoilsky knäcktes offentligt. Han tvingades bryta upp sitt äktenskap och gå i exil. Sverige kallade han för ”Det hårda landet”. – ”Jag blev förskjuten och förgjäten” och “Det var ett ögonblick av sol och sorl”. Snoilskys romantiska, vackra och upphöjda skildringar av den ädla överklassen ratades av läsarna och kultureliten. Snoilskys sista år präglades av tystnad och personlig tragik. Till och med efter Snoilskys död utbrister Vilhelm Moberg i en debatt “du, din jävla Snoilsky!”. Bakom de orden låg Mobergs övertygelse om att Snoilkys åttiotalsinsats, både i de sociala dikterna och historiebilderna, inte lyckats frigöra sig från den egna samhällsklassens tanke- och känsloliv.

Dahlbergsstigen

Erik Dahlberg (1625-1703) greve, officer, arkitekt och ämbetsman. Dahlberg växte upp under knappa förhållanden men slutade som greve och personlig rådgivare till kung Karl XI. Dahlberg föddes i ett enkelt hem i Stockholm den 10 oktober, då med familjenamnet Jönsson. Han blev tidigt föräldralös. Vid tretton års ålder sattes han i en skriv- och räkneskola i Hamburg. Han började sin imponerande karriär som enkel skrivare hos dåvarande generalkamreraren i Pommern. Dahlberg deltog i fältslagen i Polen och Danmark. I samband med kriget mot Danmark lär han ha sagt att det var han som ledde den svenska hären över isen på Stora Bält. Karriären gick till en början trögt. Men efter kung Karl X Gustavs död 1660 lossnade det ordentligt. I tjänst under kung Karl XI blir han befordrad till överstelöjtnant. Slutligen upphöjdes Dahlberg i friherrligt stånd 1687 och i grevligt 1693. Han blir den han så länge längtat efter att vara. Dahlberg ansågs vara en av Sveriges främsta arkitekter. Han ritade militära befästningar, kyrkor och civila byggnader samt stadsplanen för Karlskrona. Den viktigaste insatsen gjorde han med Suecia antiqua et hodierna (Det forna och nutida Sverige). Det är ett stort bokverk med över 300 bilder av städer, slott, gods och andra viktiga byggnader. Svante Svantesson Banér gav Dahlberg uppdraget att försköna Djursholms slott efter branden 1656.

Eduard von Horns väg

Eduard von Horn (1845-1920) var kammarherre, jurist och affärsman. 1886 bodde Horn med sin familj i den nya villastaden norr om Humlegården på Stureparken 7. På vägen till arbetet kände han stanken från avstjälpningsplatsen Träskängen, vid nuvarande Jarlaplan. Den kraftiga befolkningsökningen i Stockholm hade lett till svåra sanitära förhållanden. Vid denna tid ägde hans svåger, överhovpredikanten Tor Frithiof Grafström, Stockby gård. Från kontinenten kom nya idéer. Engelsmannen Ebenezer Howard hade en socialpolitisk tanke om ett drägligare boendealternativ för människorna i de överfyllda industristäderna. Han myntade termen trädgårdsstad, Garden City. För de kapitalstarka stadsborna i tex. Australien och i USA hade man skapat grönskande och rymliga trädgårdsstäder utanför de gamla stadskärnorna. Horn föreslog redan 1887 en borgerlig villastad efter kontinentalt mönster på Stockby gårds marker. 1888 köpte Stockby AB gården. De höga markpriserna inne i Stockholm, nationalromantik, planerad tågförbindelse till Engelbrektsplan (1895) och en stark ekonomi gjorde det möjligt för Stockby AB att förverkliga planerna på Stocksund, villastaden på landet. Stockby AB lockade med en föreställning om lantlivets hälsobringande kraft och värdet av familjen sammanhållning. Den första tomt som 1890 såldes från bolaget var Cedergrenska tomten.

Elsa Beskows torg

Invigdes 30/9 1995 i Djursholm. Elsa Beskow, född Maartman, (1874-1953) är en av våra folkkäraste sagoboksförfattare. Hon var verksam i över femtio år med att skapa en lång rad böcker med sagomotiv, vilka ständigt utkommer i nya upplagor. Till exempel "Hattstugan", "Tomtebobarnen" och "Tant Grön, tant Brun och tant Gredelin" hör än i dag till barnkammarens favoriter och är därmed ett levande kulturarv. Elsas konstnärsskap präglas av en känsla för den svenska naturen och en förmåga att se med barnens ögon. I sin närhet på villa Ekeliden i Djursholm fann hon förebilder till sina verk, trädgårdens blomster och de sex sönerna. "Vart annat år en son – vart annat år en bok", uttryckte sig Elsa Beskow en gång i en intervju. I de första böckerna ger Elsa fantasin stort utrymme, sagans värld kombineras med realistiska teckningar. I de senare böckerna överväger det litterära berättandet. Elsa gifte sig 1897 med Natanael Beskow, teolog och konstnär. Konstverket i Djursholms centrum "Elsa Beskow och tjädern" är utförd av Torsten Renqvist. För mer information om Elsa Beskow, besök hemsidan elsabeskow.se

Enmans väg

Mängder av män dog i de ständiga krigen på 1600-talet. Under Karl XI:s tid erbjöds de som ville bli soldater ett litet torp som de fick bruka även i fredstid. De soldater som gjorde sin tjänst vid varven och ombord på flottans fartyg, kallades båtsmän. Redan då indelningsverket genomfördes 1683 inordnades Eneby i en rote, där bönderna hade skyldighet att underhålla en båtsman i Roslags kompani. Båtsmännen fick vanligen båtsmanstorpets namn, t ex Enman på Eneby. När en båtsman flyttat eller dött, tog nästa ofta över både namn och torp. Den förste båtsmannen med namnet Enman som bodde på torpet finns noterad 1721. Flera generationer båtsmän med namnet Enman bebodde torpet fram till början av 1800-talet. Danderyds båtsmän deltog i Gustav III:s ryska krig. Båtsmännen samlades den 3 april 1789 vid Ensta gästgivaregård för avmarsch mot Karlskrona. De fördelades på skeppen "så att icke alla från en stad eller socken sättas på samma skepp, på det, om skeppet förloras, icke en stad eller socken måtte på en gång mista sitt folk". Under denna tid, inför ett krigståg, skedde nästan alla transporter till sjöss, vilket var det snabbaste sättet att frakta massor av folk, stora kanoner och mycket material långa sträckor. Övningsexpeditioner gjordes knappast varför det blev si och så med sjövanan. Båtsmännen var och förblev blott "bondedrenge dyppet i vand", som danskarna kallade dem. Med heder genomkämpades dock åtskilliga drabbningar och flera stora sjöslag av dessa så häcklade bonddrängar. Denna båtsmansorganisation bestod i mer än 200 år!

Falks väg

Gustaf Falk (1886-1965) född i en arbetarfamilj nära Gusums bruk i Östergötland. När han var 14 år halvtidsläste han på folkskolan och arbetade på bruket för att hjälpa till med familjeförsörjningen. Falk var en av Danderyds första yrkespolitiker och en tungviktare inom Stockholms läns landsting. Den unge Falk flyttade hemifrån1905 och fick arbete vid olika järnvägsbyggen. 1907 kom han till Stockholm och jobbade som grovarbetare vid många av de villastäder som byggdes kring huvudstaden. Storstrejken 1909 var en vändpunkt i Falks liv. Han blev då aktiv socialdemokrat och startade eget företag inom grundläggningsbranschen. Falk engagerade sig mer och mer inom det fackliga och politiska arbetet som socialdemokrat. Han startade Danderyds arbetarkommun och tog initiativ till Danderyds socialdemokratiska ungdomsklubb. Han var ordförande i kommunalfullmäktige1919-1938 och ledamot av kommunalnämnden 1919-1945, därav som ordförande från 1926. Fattigvårdsstyrelsen tillhörde han 1921-1941, som ordförande från 1928. Falk var vice ordförande i kommunalstämman från 1920 och ordförande 1934-1949. Under en följd av år tillhörde han skolstyrelsen och byggnadsnämnden. Han var ordförande i valnämnden 1926-1944. Falk var även ledamot i Danderyds kyrkofullmäktige och kyrkoråd. Uppdraget som landstingsman hade han 1921-1946. Han var även ledamot av direktionen för Stockholms Läns Centrallasarett. Falk var även ordförande i ledningen för Danderyds sjukhus och ledamot av direktionerna för Blindinstitutet vid Tomteboda, sjukhuset Eira och Allmänna BB. När Danderyd blev köping 1946 tillträdde han posten som kommunaldirektör fram till pensioneringen. Gustaf Falk hade adress Karlsro i Danderyd.

Fröken Najas rosenbågar

I maj 1938 lät fröken Nadeschda ”Naja” Cedergren (1884-1975) installera fjorton rosenbågar med trettiofyra New Dawn rankrosor. Ett antal av dessa fick utgöra stomme i det rosenarrangemang som hon sedan omsorgsfullt skötte resten av sitt liv. År 1889 när Naja var fem år köpte fadern Nestor Cedergren (1849-1921) Skogshyddan med tillhörande tomter. Modern Nadeschda Mörner (1857-1943) födde fyra döttrar. Det har sagts att Nestor Cedergren vaktade sina fyra flickor som en hök och visade ut friare som inte passade honom. 1903 gifte sig dock den viljestarka systern Wivan med greve Claes Mörner, ett äktenskap som blev barnlöst. Först 1919 gifte sig Eva med kapten Thimgren. De fick två döttrar, en hade Downs syndrom och den andra hade diabetes, båda blev barnlösa. De två systrarna Vera och Naja Cedergren var levnadsglada societetsflickor i början av förra seklet. Den allra yngsta, Naja, sågs tidiga morgnar rida på Djurgården och hon var en av de första unga stockholmsdamer som körde egen bil, trots att hennes far hade vissa invändningar mot det. Cedergrenska tornet började byggas år 1896. Syster Vera, då sjutton år, lade första stenen. Arbetet avslutades 1908 trots att tornet ännu inte var färdigt. Naja och Vera förblev ogifta. De levde tillsammans med sin mor på Riddargatan 1 i Stockholm och tillbringade 3-4 månader varje sommar på Skogshyddan i Stocksund. Där ägnade fröknarna Naja och Vera en stor del av sin tid till växter, grönsaks- och fruktodling. Den 6 juni 2007 planterades fem nya rosenplantor. Tack till familjerna Lindbergs blomsteraffär på Villavägen i Stocksund som ända sedan första advent 1930 till 30 juni 2007 bidragit med engagemang, kunskap och intresse för växter, ett intresse som var starkt också hos systrarna Naja och Vera Cedergren.

Gripvägen

Ebba Grip (1583-1666) friherrinna, godsägare och gift med Svante Gustafsson Banér på godset Djursholm. När Ebba var 3 år dog hennes mor Edla i barnsäng. Fadern, riksrådet och översten Mauritz Birgersson Grip dog när hon var 9 år. Den föräldralösa Ebba blev uppfostrad av sin mormor Ebba Lilliehöök, som i folkmun kallades ”grev Ebba” på grund av sin härsklystnad och manhaftighet. Ebba Grip fick lära sig att styra gods och egendomar från barnsben. Ebba var i 8:e led ättling till Bo Jonsson Grip som under 1300-talet ägde en tredjedel av Sverige. Som trettiofyraåring, 1617, gifte sig Ebba med Svante Gustafsson Banér (son till Gustaf Banér som avrättats i Linköpings blodbad). Vid 35 års ålder födde hon sitt första barn, Sigrid, på Djursholms slott. Efter detta kom sju barn till i rask takt. Tre av barnen dog, varav tvillingarna Mauritz och Gustaf begravdes i Danderyds kyrka. Svante och Ebba levde ett hektiskt liv. Svante utnämndes till riksråd och fick tjänst i Riga som guvernör. Ebba skötte driften av godsen Djursholm och Mauritzberg. Hon införde inventeringsrutiner på slotten och förde noggranna räkenskaper över godsens inkomster och utgifter. De påbörjade ombyggnationer av Djursholms slott. Ebba tog sig även tid att besöka Svante i Riga med jämna mellanrum. Makarna höll sig väl med kyrkan, för den som inte passade sig kunde anklagas för kätteri. De var generösa bidragsgivare till ombyggnationer av kyrkorna i Danderyd och Lidingö. Ebba var 44 år när Svante dog i Riga i brännesjukan (bältros). Som ensam mor fortsatte Ebba att framgångs rikt sköta Djursholmsgodset och de andra egendomarna i nära 40 år. Ebba styrde allt, ned i minsta detalj. I brevkorrespondens instruerar hon sina rättare (befallningsmän) på godsen och ger sina barn förmaningar hur de skulle studera, prisa Gud och sköta hushållet. Ebba bodde de sista åren av sitt liv på Hörningsholms slott. Ebba Grip dog 83 år gammal och begravdes i Uppsala domkyrka.

Henrik Palmes allé

Henrik Palme (1841-1932), Djursholms grundare, bankdirektör, finansman, jurist och ingenjör. Palme hade tidigt förlorat sin mor och placerats på internatskola. Själsliga grubblerier övergick till en stark drivkraft att klara livet på egen hand. Redan som 15-åring tog han studentexamen i Lund. Efter några år som ämbetsman, ekonomisk debattör och affärsman reste Palme till Nordamerika sommaren 1888. I utkanten av de amerikanska industristäderna studerade han de Garden City-områden som hade börjat byggas. Av en ren slump läste Palme i en svensk tidning att ägaren till Djursholms godset avlidit . Åter i Sverige 1889 köpte Palme det som var kvar av godset. Han bildade Djursholms AB tillsamman med ett par medintressenter. Planeringen för Djursholms villastad sattes genast igång. Industrialismen på 1890-talet gjorde att inflyttningen till Stockholms innerstad var enorm. I ett prospekt för Djursholms villastad kunde man läsa: "Den ofta pinsamma känslan af tryck har hos mången storstadsbo framkallat önskan att kunna fly undan detsamma och denna önskan har i sin ordning gifvit upphof åt de talrika s. k. villastäder, hvilka särdeles under senaste årtionden uppstått kring nästan alla utlandets storstäder. När dessa villastäder äro ändamålsenligt ordnade, så kunna deras innevånare njuta af landtlifvets många behag och fördelar, utan att likväl behöfva sakna de beqvämligheter, som för stadsbon blifvit till vana och utan att vara aflägsnade från storstadens arbetstillfällen, nöjen och bildningsmedel." Palmes i grunden idealistiskt-demokratiska livssyn och tro på människans förmåga att förverkliga sig själv framgår av yttrandet: "Det är nog så att varje normalt utvecklad människa i sitt undermedvetande besitter dolda krafter, vilka, om och när de få göra sig gällande, kunna framkalla en mycket värdefull intuitiv åskådningsförmåga". Henrik Palme dog i Merano i Italien den 9 maj 1932.

Idalavägen

Carl Emil Björklund (1872-1913) ritare och ingenjör från Dalarna och Ida Carolina Jonsson (1871-1912) från Småland möts i Stockholm. Efter några år gifter de sig och flyttar till en trång liten våning i Adolf Fredriks församling i Stockholm. Inflyttningen från landsbygden till Stockholm gjorde att befolkningsmängden i innerstaden fyrdubblats från mitten av artonhundratalet fram till sekelskiftet. Trångboddhet och smuts från industrierna var plågande. Stocksund hade en av länets vackraste omgivningar. Landskapet var omväxlande skog och åkermark. Ibland skärgårdsliknande med bredare dalgångar omgivna av brantare bergkullar. Från nedre Engelbrektsgatan gick Djursholmsbanan (DjB) till Stocksund på 20 minuter. I oktober 1904 flyttar familjen Björklund från Norrmalm till sin nybyggda villa i Stocksund. Pappa Carl var trettiotvå år och mamma Ida var 33. Lilla Helny var åtta månader, Carl-Harry nästan två år och Carin sex år. Familjen var medlemmar i Metodist Episkopaliska samfundet. Efter några år i Villa Idala föds dottern Märta 1906. Villa Idala var inspirerad av det nationalromantiska formspråket, vilket kan ses hos Wahlmans “Villa Tallom” i Stocksund. Björklund döper sin villa till “Idala”, efter fruns namn ”Ida” och Carls ursprung ”Dalarna”. Stocksunds torg invigdes den 22 juni 1983 och är placerat på den plats där Villa Idala byggdes i början av 1900-talet.

Johan Banérs väg

Johan Banér (1596-1641) riksråd och fältherre, född på Djursholms slott. Många anser att hans liv präglades av att fadern, Gustaf Banér, halshöggs vid Linköpings blodbad 1600. Detta gav honom drivkraften till att bli en av Sveriges främsta fältherrar genom tiderna. Kung Gustav II Adolf insåg tidigt Johans begåvning och militära kompetens. Redan som 34-åring utnämndes han till general och vid 38 års ålder fick han titeln fältmarskalk. När det såg som mörkast ut för Sverige i kriget mot Tyskland, vände Johan de svenska nederlagen till seger. Som fältherre var Johan fruktad av sina fiender. Hans snabba och oväntade trupprörelser överraskade och gäckade motståndarna. Kung Gustaf II Adolf ansåg honom vara den skickligaste bland härförarna. Johan kritiserades av många för att han gav alltför fria tyglar åt sina soldaters rovlystnad. Man påstod att han bidrog till att förråa kriget och därmed ge Sverige ett dåligt rykte. I slutet av sin karriär sa man att Johan drabbats av övermod och stark benägenhet för sinnliga njutningar, vilket till sist blev hans död. Endast 45-år gammal dog Johan Banér snöpligt i en vanlig febersjukdom i Halberstadt i Tyskland. Namngivningen av många vägar i Stocksund har tillkommit genom att man bestämt sig för ett visst tema. I detta fall berömda adelsmän. Johan Banér har ingen känd anknytning till just denna plats.

Kassmans väg

Bankiren Gunnar Kassman (1878-1970) var på sin tid en färgstark och omdiskuterad markexploatör. 1926 förvärvade han Nora gård. Från en lotterivilla i Kungsträdgården sålde Kassman sportstugor, mindre villor och tomter i Nora Trädgårdsstad. Lotterivillan står idag på Sportstugevägen. Industrialismen hade sedan 1890-talet radikalt förändrat bostadssituationen i Stockholmsområdet. Behovet av bostäder var mycket stort. Med den väl utbyggda Roslagsbanan och de redan befintliga villastäderna i Stocksund och Djursholm, var det lätt att sälja tomter i Nora Trädgårdsstad. C:a 800 tomter såldes för 20 - 35 öre per kvadratfot. Utflyttningen till den nya trädgårdsstaden skedde ofta gruppvis. Vänner och släktingar följdes gärna åt till ett område. Kassman kunde leva flott. På 1920-talet bodde han i den slottsliknande villan på Storholmen i Värtan. En granne berättade: ”Det var en herre man hade respekt för. Alltid rak i ryggen – stilig. Han var nog allt en riktig kvinnokarl”. Andra världskriget och flera misslyckade spekulationer gjorde att Kassmans affärer gick allt sämre. Hans son dog plötsligt. Omständigheterna gjorde att han sålde ägorna på Storholmen, bit för bit. Den monumentala byggnaden förföll. Den en gång så elegante mannen, med sitt pompösa leverne, dog ensam och utblottad 92 år gammal.

Klockar Malms väg

Carl Fredrik Malm, "orgelnist" och klockare i Danderyds församling 1803-1840. Hans berättelser sägs ligga till grund för författaren August Blanches bok "Klockaren i Danderyd". Enligt Blanche var klockare Malm av stor betydenhet inom sin socken. Han var en utmärkt organist och sångare. Trots att han ej var promoverad ansågs han dessutom som den skickligaste läkaren på många mil omkring. Han använde till och med latinska benämningar i sina recept. Visserligen var han ingen pedantisk latinare, ty han föreskrev t ex "Mandeloleum" och dylikt, men hans recept mottogs och expedierades på alla apotek i Stockholm. Han åkte bara i bondkärra och kurerade mestadels blott drängar och pigor. Blanche och klockare Malm blev mycket goda vänner och bytte om kvällarna många historier med varandra. Klockare Malm ligger begravd strax väster om ingången till Danderyds kyrka.

Lagman Linds väg

Justus Christoffer Lind, född 1768 på Osby prästgård, tog juristexamen vid Lunds universitet och fick lagmans fullmakt 1799. Adlad von Lindecreutz 1818 på grund av sina berömliga gärningar som ämbetsman. Efter en mycket framgångsrik ämbetsmannakarriär utnämndes han till underståthållare 1811 i Stockholm. Lindecreutz förvaltade åtskilliga gånger överståthållarämbetet. Han var ledamot i en mängd kommittéer, sällskap och samfund. Lindecreutz arrenderade Långängens gård 1807-1856 och även Mörby gård 1815-1820. Han gifte sig 1799 med Maria Nilsson, dotter till brukspatron Nilsson på Grythyttan. Paret Lindecreutz fick tre söner och två döttrar. Namnet Lindecreutz fördes inte vidare då en son och en dotter dog som spädbarn, de övriga tre barnen förblev ogifta och barnlösa. Han dog 1859 i Stockholm.

Langenskiölds väg

Karl Langenskiöld (1857-1925) var riksbankschef i Sverige och den förste bankman som utnämndes till denna post. Karl omorganiserade riksbanken till en verklig centralbank i samband med att den övertog all sedelutgivningsrätt i landet. Karl växte upp i en känd adlig ämbetsmannafamilj i Helsingfors. De bodde i huset på Salutorget där Sveriges ambassad nu ligger. Vid 26 års ålder tjänstgjorde Karl på Kejsarens Kansli för Finland i S:t Petersburg. Han trivdes inte, utan återvände till Helsingfors och återupptog studierna. År 1886 blev han juris doktor och docent i nationalekonomi. Efter några års arbete för senaten i Helsingfors blev Karl VD för Nordiska Aktiebanken för Handel och Industri i Wiborg. Karls framgångar ledde till att han 1891 fick en post som direktör för Skandinaviska Kreditaktiebolaget i det nyöppnade kontoret i Stockholm. Efter några år på banken gifte sig Karl med Alba Ekman, dotter till bankens styrelseordförande Oscar Ekman, en av dåtidens rikaste personer i Sverige. Karl och Alba fick fyra barn.

Lundblads väg

Carl August Lundblad (1868 –1920) apotekarson från Västerås, sökte sig till Stockholm efter skolan. Den unge Carl fick sin första anställning som apoteksbiträde på Apoteket Älgen. Där träffade han Cecilia Tranberg som blev hans hustru 1896. Cecilias far, jägmästare Tranberg, köpte Klingsta gård, vilket ända fram till sekelskiftet tillhört det stora godset Djursholm. Carl och Cecilia bosatte sig på Klingsta och först efter 11 åt fick de ett en dotter och inom några år kom ytterligare två barn. Men tragiskt nog fick Cecilia cancer och dog 1914. Carl blev ensam med tre barn. Signhild Gräslund kom som guvernant till Klingsta för att ta hand om de tre barnen. Efter en tid gifte Carl om sig med Signhild och så småningom fick även de tre barn tillsammans. Så det blev en stor familj. Carl började allt aktivare engagera sig i Danderyds kommuns verksamheter. Han fick mycket att göra, det ena uppdraget följde på det andra. Det blev många sammanträden med representation och det blev för mycket för Carl. Han beslutade sig för att flytta från Klingsta till Norevägen i Djursholms-Ösby. Men överansträngning och flytt ledde till hälsoproblem. Året 1920 lämnar Carl alla uppdrag i kommunal-, fattigvårds-, taxerings-, pensions- och livsmedels-nämnderna i Danderyds kommun, kyrko- och skolråden jämte kyrkogårdsnämden och prästgårdskommittén i Danderyds församling, Danderyds elektriska distributionsförening, samt Vägstyrelsen inom Danderyds skeppslag. Carl August Lundblad avlider 52 år gammal.

Natanael Beskows väg

Natanael Beskow (1865-1953) prästson från Småland. Natanael gjorde en paus i sina teologiska studier för att studera måleri på Konstakademin. Där träffade den allvarsamma idealisten Natanael sin blivande fru Elsa Maartman, den lekfulla sagoberätterskan. Natanael och Elsa Beskow fick sex söner tillsammans. Hemmet var villa Ekeliden med infart från Sveavägen i Djursholm. Natanael kallade sin tid på konstakademin för ett “mellanspel”. Men det var inga bortkastade år. Det han lärt sig av bl.a Georg von Rosen omsatte han i porträttmåleri av hög klass. Han bidrog själv med sin pensel till Djursholmskapellets dekorering. I början på 1890-talet ansåg sig Djursholmsborna tämligen vanlottade i kyrkligt hänseende. På privat väg anordnades gudstjänster i Djursholms slott. Man sökte att få en präst anställd, men vederbörande myndigheter sa nej. Dock kunde de tänka sig en kvalificerad lekman i stället. Anna Whitlock visste om hans situation och såg här en chans för andligt vakna djursholmare. Natanael provpredikade i slottssalen och vid orgeln satt Alice Tegnér och han sa ”Detta är begynnelsen på ett mångårigt, lyckligt samarbete”. Natanael anställdes 1896 som predikant i Djursholms kapell vilket han var fram till 1931. Natanael företrädde en kyrkligt obunden och socialt inriktad kristendom som kom till uttryck i hans psalmer och skrifter, t.ex: “Kärlek av höjden” och “Ack saliga dag”, “Kristendom och pacifism” och” Arbetarrörelsens bildningsideal”. Tillsammans med Ebba Pauli grundade han 1912 Birkagården, som han förestod till 1946. Med bara några månaders mellanrum, gick Elsa och Natanael Beskow bort 1953.

Olof Hermelins väg

Olof Hermelin (1827-1913) var fornforskare, författare och konstnär. I sitt konstnärsskap var han starkt påverkad av Barbizonskolans friluftsmåleri i Frankrike på 1870-talet. Hermelin inspirerades av sin tids nationalromantiska strömningar. Hans landskapsmåleri präglas av realism och ofta känslig färgbehandling. Hermelin utgick från den svenska kulturtraditionen och naturen i sökandet efter ett nyskapande uttryck. Han gav sina målningar namn som: Vid såningstiden, Skärgårdsskymning, Boskap vid ladugård, Pastoralt landskap och Landskap med tvätterskor. Målningarnas namn klingar nationalromantiskt och ger en bild av hur han som konstnär inspirerades av böndernas arbete och den orörda naturen. Den produktive Hermelin gav även ut en mängd, noveller och teaterpjäser, tex. Kung Hundings söner, ett fornnordiskt äventyr. Hermelin fördjupde sig ytterligare i kulturarvet genom utgrävningar på Birka, om vilka han publicerade vetenskapliga artiklar. Hans utgrävningar på Birka är grundläggande för kunskapen om Sveriges första handelsstad. Hans material används fortfarande av birkaforskarna. Hermelin anslöt sig till Opponentrörelsen 1885, där flera samtida kända konstnärer deltog, som t ex Carl Larsson och Ernst Josephson. Han var även verksam som konstskribent. Hermelin byggde och flyttade in i villa Olofsborg 1895, på Olof Hermelins väg nr 2. I sin konst valde han gärna motiv från Lillängen i Stocksund.

Ottars väg

Ottar Vendelkråka (ca. 490-525) var troligen kung över svearna och hade Uppsala som sin fasta boplats i början av 500-talet. En del forskare anser att Ottar är en fiktiv person från sagor och myter. Andra hävdar att hans existens finns belagd i flera historiska originaldokument. Ottar Vendelkråka omtalas i släktverket ”Ynglingatal” och i Snorre Sturlassons “Ynglingasaga”. Där beskrivs han som kung av Ynglingaätten. Det berättas att Ottar dog i strid då han gjorde uppror mot Danmarks kung Frode i Vendsyssel på Jylland. Enligt det anglosaxiska eposet Beowulfs-kvädet berättas det att Ottar mördades av sin egen bror Ale. Ottars två söner Adils och Eanmund flydde från striden till Geaterna (götarna var ett folk i mellersta och södra Sverige). Ottar begravdes i Ottarshögen, vilken ligger i Vendel utanför Uppsala. Gravhögen är 5 m hög och 40 m i diameter. Vid utgrävningar av högen 1914 fann man brända lämningar av en kung från ca 500 e.Kr. Snorre Sturlasson förklarar att Ottars tillnamn ”Vendelkråka” tillkom genom en sammansätt-ning av platsen för döden ”Vendel” och att besegrarna skickade en ”träkråka” istället för Ottars kvarlevor. Danderyds kommun har 114 vägar med namn ur den fornnordiska gudasagan.

Santararavägen

År 1288 skänkte Kung Magnus Ladulås Ekeby gård med tillhörande skogslott söder om nuvarande Enebyberg till S:ta Klara kloster. Det alltjämt levande namnet på området, Santararatäppan, återfinns på äldre kartor. Namnet är en folkligt etymologisk förvrängning av Sankta Klara(täppan). Varför överfördes sådana rikedomar till kyrkan under medeltiden? Den medeltida människan kunde inte ta någonting för givet i tillvaron. Man drabbades av missväxt som ledde till hungersnöd och sjukdomar man inte kunde rå på. Det man kunde göra var att be om Guds hjälp. Kyrkan var den främsta trygghetsfaktorn. Stormän och kungligheter skänkte gods och andra materiella tillgångar till kyrkor och kloster för att försäkra sig om Guds nåd i jordelivet och salighet i livet efter detta. Magnus Ladulås donationer gjorde att S:ta Klara kloster blev den största jordägaren i Stockholmstrakten. Det ledde också till att kungamakten blev alltmer beroende av den rika kyrkan. Kyrkor och kloster var fridlysta och befriade från skatter. S:ta Klaras orden är den kvinnliga grenen av Franciskanorden. De brunklädda Klarissorna lät uppföra ett kloster med tillhörande kyrka nedanför Brunkebergsåsen. Deras inriktning var kontemplativ, dvs. de ägnade sig främst åt bön och meditation. Man iakttog sträng klausur, avskildhet från omvärlden. Magnus Ladulås satte sin sexåriga dotter Rikissa i S:ta Klara kloster. Hon blev senare dess abbedissa.

Setons väg

Alexander George "Alec" Seton (1882-1966) var en bestämd godsägare på Klingsta, ständigt åtföljd av sina kära hundar. Man beskriver honom som generös mot sina vänner och noga med traditionerna. Alec gick först i skotsk skola och utbildade sig sedan till agronom på Ultuna utanför Uppsala. Vid sin praktik i Danmark träffade Alec sitt livs kärlek, fransyskan Marie. Dock övertalade familjen honom att äkta den 10 år äldre Märta Leijonhufvud. Men äktenskapet upplöstes efter en kort tid. Alec trotsade familjen och gav sig iväg för att hämta Marie. Året var 1914, första världskriget hade brutit ut. I en äventyrlig färd över minerade vatten och städer i beredskap hämtade Alec Marie. Via Bergen i Norge reste han över Edinburgh, London, Dover-Calais. Efter en tid på annan ort köptes 1925 Klingsta gård. Nu följde år av arbete for att skapa en fungerande jordbruksfastighet av Klingsta. I ladugård och stall stod några kor, ett par hästar, grisar samt en del får och höns. Emellanåt roade sig Alec med att själv distribuera mjölk. Han styrde sitt hästförspända ekipage förbi Soltorp på grusade vägar, som slingrade sig genom samhället. Och det hände att han var med vid torgförsäljning i stan av Klingstas egna produkter. Han utvecklade en omfattande handelsträdgård med fruktträd, jordgubbar och växthus. Till sin hjälp med driften hade Alec gårdens alltiallo Hilmer Larsson, som ägde den praktiska färdighet som behövdes. I början av 30-talet styckades Klingsta Park till tomtförsäljning. Hela Klingsta såldes 1942.

Stenbocksvägen

Katarina Stenbock (1535-1621) var lyckligt gift med Gustav Vasa i hans tredje äktenskap. Det berättas att när Gustav Vasa var 56 år kom han till Stenbockarnas gods Torpa i Västergötland för att fria till den sextonåriga Katarina så sprang hon ut i trädgården och gömde sig. Att Katarina sedan länge var bortlovad till någon annan utgjorde inget hinder för Gustav. Katarina fick inga barn. Under 1500- och 1600-talen dominerades landet politiskt, ekonomisk och kulturellt av några adelssläkter, som genom ingiften i varandra och på andra sätt strategiskt eftersträvade att behålla sin makt och rikedom. Flera av ätterna var befryndade med Banérätten, som från och med 1500-talets början under nära trehundra år var ägare till Djursholmsgodset. Ätterna Vasa, Bielke, Brahe, Grip, Sture och Stenbock var på så sätt besläktade med Banérätten. Dessa släkter har alla fått vägar uppkallade efter sig i Danderyd. Deras begravningsvapen pryder, tillsammans med Banérättens, väggarna i Danderyds kyrka. Jacob Stenbock, död 1695, var gift med Sigrid Magdalena Banér som var dotter till Svante Svantesson Banér, ägare till Djursholm 1644-1674. Släkten Stenbock härstammar från frälsemannen Jösse Skytte, död ca. 1391, på Ekornarp i Berga socken i Småland.

Stig Dagermans park

Man börjar dikta tidigt. Som barn är man alltid diktare. Sen blir man avvand, i de flesta fall. Så konsten att bli diktare är att inte låta livet eller människorna eller pengarna vänja en av med det... (Ett barns memoarer 1948) Stig Dagerman, författare och journalist, föddes 1923 i Älvkarleby, utbildade sig och arbetade i Stockholm. Han bodde under 1950-talet vid Fenixvägen i Enebyberg, i villan med utsiktstornet, där han hade sitt skrivarrum. 1954 valde han att sluta sitt liv. Dagerman debuterade 1945, endast 22 år gammal, med romanen Ormen som i ett slag gjorde honom berömd. Därpå följde De dömdas ö, Bränt barn och Bröllopsbesvär. Han skrev även noveller – bland dem Att döda ett barn som flera gånger filmats – liksom dramatik, reportage och debattinlägg. I tidningen Arbetaren, där han var kulturredaktör, publicerades hans samhällssatiriska dagsverser ”Dagermans dagsedlar”. Han har översatts till många språk. Nya översättningar tillkommer alltjämt, femtio år efter hans död.
En dag om året borde alla låtsas,
att döden vilar i ett vitt schatull.
Inga stora illusioner krossas,
och ingen skjuts för fyra dollars skull.
Världskatastrofen sover lugnt och stilla
emellan lakan på ett snyggt hotell.
Inget rep gör någon broder illa,
och ingen syster slumrar vid ett slutet spjäll.
Inga män blir plötsligt sönderbrända
och ingen dör på gatorna just då.
Visst är det lögn, det kan väl hända.
Jag bara säger: Vi kan låtsas så.
(Ur Dagsedlar 1954)

Sturevägen

Ätten Sture var en av de mäktiga släkter som kämpade om herraväldet i Sverige på 1400 och 1500-talen. Riksföreståndaren Sten Sture d.ä. (1440-1503) hjälpte under många år kung Karl Knutsson att sitta kvar på sin vacklande tron. Christina Sture (1583-1628) härskade på Djursholmsgodset efter det att maken Gustav Banér avrättats i Linköpings blodbad år 1600. Släkten Sture är känd sedan 1300-talet. Flera av medlemmarna blev riksföreståndare. De kämpade bl.a med Eriksätten om inflytandet i riket. Sten Sture d. ä. besegrade den danske kungen Kristian I i slaget vid Brunkeberg 1471 och säkrade därmed Sveriges självständighet under lång tid framöver. Efter avrättningen av maken år 1600 fann sig Christina Sture stå ensam med åtta barn. Djurholmsgodset drogs in till kronan och under flera år tvingades hon leva hos släktingar på andra gårdar i landet. Christina återfick Djursholm 1612 av Gustav II Adolf, sedan hennes son Peder räddat kungen ur en vak i kriget mot danskarna. Hon ägnade sedan all kraft åt skötseln av godset med dess c:a 40 utgårdar och torp fram till sin död 1628. Ett märkligt minne av Sten Stures kamp på Brunkeberg är S:t Göran och draken. Skulpturen i mångfärgat ekträ finns i Stockholms Storkyrka. Skulpturen utfördes av Bernt Notke från Lübeck och hans medhjälpare på beställning av Riksföreståndaren och invigdes 1489.

Torstenssonsvägen

Lennart Torstenson (1603 -1651) greve, fältmarskalk och riksråd. Som spädbarn lämnades han kvar hos anhöriga i Sverige när hans far och mor drevs i landsflykt av kung Karl IX. Torstenson uppfostrades som en adlig man – med sina förskjutna och förnedrade föräldrar i minne. Kanske gav detta Torstensson drivkraften att arbeta sig upp till en av Sveriges mäktigaste positioner. När Torstenson var 15 år anställdes han som kammarpage hos kung Gustaf II Adolf. Kungen blev mycket förtjust i hans ”hurtiga väsen”. Och som kungens nya gunstling fick han följa med på fälttåget 1621 till Livland och delta i erövringen av Riga. En ny värld av möjligheter och genvägar öppnade sig för den föräldralösa pojken. Kungen skickade ut gunstlingen i de preussiska fälttågen 1626-1629, där han fick sin militära utbildning direkt i fält. Han steg raskt i rang och blev överstelöjtnant vid endast 25 års ålder. 1630 utnämndes Torstensson till överste i artilleriet. Där effektiviserade han organisationen, vilket anses vara avgörande för kung Gustaf II Adolfs segrar vid Breitenfeld 1631 och Lech 1632. För sina bedrifter utnämnde kungen Torstenson till general 1632. Samma år, under striderna vid Alte Veste, tillfångatogs han. Ett år i ett fuktigt fängelse grundlade hans reumatism. Vid hemkomsten till Sverige var han inställd på en politisk karriär. Men han återsändes till Tyskland och det 30-åriga kriget. Han placerades som fältmarskalk och Johan Banérs högra hand. Banér och Torstenson räddade under de mest desperata omständigheter Sveriges bräckliga militära läge i Tyskland.

Vasavägen

Gustav Vasa (1496-1560) var kung av Sverige 1523-1560. Han valdes till konung av Sverige sedan han besegrat danskarna som behärskat landet. Under 1500- och 1600-talen dominerades landet politiskt, ekonomisk och kulturellt av några adelssläkter, som genom ingiften i varandra och på andra sätt strategiskt eftersträvade att behålla sin makt och rikedom. Flera av ätterna var befryndade med Banérätten, som från och med 1500-talets början under nära 300 år var ägare till Djursholmsgodset. Ätterna Vasa, Bielke, Brahe, Grip, Sture och Stenbock var på så sätt besläktade med Banérätten. Dessa släkter har alla fått vägar uppkallade efter sig i Danderyd. Deras begravningsvapen pryder, tillsammans med Banérättens, väggarna i Danderyds kyrka. Det finns många karaktärsbeskrivande historier om Vasa. Vad som är sant vet man inte, berättelserna har hjälpt till att forma en närmast mytisk bild av kungen Gustav Vasa. Det berättas att när Gustav Vasa var 56 år kom han till Stenbockarnas gods Torpa i Västergötland för att fria till den sextonåriga Katarina så sprang hon ut i trädgården och gömde sig. Att Katarina sedan länge varit bortlovad till någon annan utgjorde inget hinder för Gustav. Vasas insatser för att göra Sverige till ett enat och självständigt land var avgörande. Från dagen då Gustav Vasa tillträdde som kung anser man att medeltiden slutar i den svenska historien, och nya tiden i Sverige börjar.

Vasseurs väg

Emil Vasseur (1859-1931) var agronom, godsägare, kommunalman och kyrkvärd. Han köpte Nora gård 1882, endast 23 år gammal. Från gården levererades mängder av jordbruks- och trädgårdsprodukter till Stockholms bästa restauranger. Godsägare Emil Vasseur var en mycket omtyckt och uppskattad kommunmedborgare. Hans djupa engagemang för bygden, jordbruket och kyrkan resulterade i ett stort antal förtroendeuppdrag och han blev en av Danderyds mest aktiva kommunalmän. Emil Vasseur var kyrkvärd i Danderyds kyrka under 45 år och belönades för detta med guldmedalj från ärkebiskop Nathan Söderbloms hand. Emil Vasseur var son till Carl XV:s ekonomihovmästare François Vasseur och dennes maka Erica Dyberg. François Vasseurs utsökta matlagningskonst förde honom från Paris år 1853, via Wrams Gunnarstorp i Skåne till Stockholms slott två år senare. 1867 köpte han restaurangen Pohlsro på Djurgården, lät bygga till moriskt inspirerade verandor, ritade av slottsarkitekten Söderlund och döpte om den till Alhambra. Det blev en av Stockholms mest populära restauranger. Sedan François Vasseur dragit sig tillbaka från restauranglivet bodde han på Nora gård långa tider. Den nuvarande bebyggelsen i Nora trädgårdsstad har fått sitt namn efter Nora gård. Jordbruket var på 400 tunnland, då ett av de största jordbruken norr om Stockholm. Hotell Rydberg och Grand Hotel köpte sina råvaror från Nora gård. Med oxar transporterades varorna till staden och på återvägen kördes matrester från restaurangerna till gårdens 350 grisar. Gården hade dessutom ett 50-tal kor och ett stort antal höns. Träbyggnaderna i senempire är i huvudsak från första hälften av 1800-talet. De flesta ekonomibyggnaderna är sedan länge borta. Smedjan och Kvarnstugan finns kvar. 1926 såldes Nora gård till bankiren Gunnar Kassman för 400.000 kr.

Viktor Rydbergs väg

Viktor Rydberg (1828-1895) var en av 1800-talets stora kulturpersonligheter i Sverige. Diktare, journalist, forskare, lärare samt professor vid Stockholms högskola och ledamot av Svenska Akademien. Viktor Rydberg förlorade tidigt sin mor, vilket ledde till att hemmet i Jönköping upplöstes. Han tvingades avbryta sin skolgång i Växjö utan att ha avlagt avgångsexamen. Genom självstudier skaffade han sig grundkunskaper inom olika områden. Redan som 12-åring fick han berättelser publicerade Jönköpingsbladet. Under sin livstid blev Rydberg både beundrad och geniförklarad. Många ansåg honom som sin en av tids största författare. Idag minns vi honom främst som upphovsman till den medeltidsromantiska romanen om kärleken mellan riddaren Erland Månesköld och Singoalla och klassiska dikten Tomten. Som offentlig debattör gick Rydberg i polemik med kyrkan som han kallade för "ett skoningslöst auktoritetsregemente". Rydberg ansåg själv att striden tog hårt på hans själsfrid, eftersom han var varmt kristen. I en annan stor offentlig kampanj ville han rensa det svenska språket från tyska ord. Sitt vetenskapliga arbete med nordisk mytologi redovisade Rydberg i "Fädernas gudasaga" (1887), ett populärt kompendium ur vilket många väg- och kvartersnamn i Djursholm är tagna. Rydberg bodde under sina sista fem år i Djursholm i den numera rivna Villa Ekeliden, på höjden norr om hörnet Henrik Palmes Allé/Sveavägen. Han var Djursholms samskolas förste inspektor 1891-95. Vid sin död var Rydberg en av Sveriges mest beundrade kulturpersonligheter.

Wirséns väg

Gustaf Fredrik Wirsén (1779-1827), greve (1826), ämbetsman, statssekreterare och statsråd, samt ledamot av Svenska Akademien. Wirsén gjorde för en ofrälse person osedvanligt snabb karriär och blev 1809 ledamot av regeringen. Wirsén tillträdde 1811 som statssekreterare för finansärenden och 1812 för krigsärenden. Wirsén följde kronprins Karl Johan (sedermera Karl XIV Johan) under dennes fälttåg 1813-14 och svarade för arméns förvaltning. År 1814 var han en av Sveriges delegater vid förhandlingarna om tillkomsten av den svensk-norska unionen. 1815 köpte Wirsén Djursholmsgodset. Själv föredrog han att bo på Svalnäs gård. Wirsén var ekonomiskt liberal, trots detta spelade han en framträdande roll som kung Karl XIV Johans rådgivare. 1818 blev han president i Statskontoret och 1824 statsråd. Wirsén var nytänkande när det gällde landets ekonomi och fordrande när det gällde medarbetarna. För att vinna hans förtroende krävdes flit, ordning och påpasslighet. De som ansåg sin börd betyda mer än ämbetsmannens mödor blev motarbetade. Nepotism tilläts inte av Wirsén och på grund av detta fick han många politiska fiender. I en politisk komplott mot Wirsén undanhöll regeringen vissa handlingar, vilket ledde till att han blev starkt kritiserad i 1827 års statsrevision. Revisorernas falska insinuationer kränkte honom djupt och ledde till att han begärde avsked ur rikets tjänst. Konungen avslog dock hans begäran med försäkran om fortsatt förtroende och justitiekanslern konstaterade senare att anmärkningarna saknade fog. Gustaf Fredrik Wirséns son, Axel Emil Wirsén var ägare till godset 1827-1875. Han iståndsatte slottet och inrättade en lantbruksskola på godset.