Yngre järnålder

I dagens Danderyd, där bostadsbebyggelsen har ersatt odlingslandskapet, fortlever gårdsnamnen mest bara som områdesnamn. Går man däremot till sjutton- och artonhundratalets kartor så visar de en jordbruksmiljö där gårdarna kan ha legat på samma plats i ett årtusende eller mer.

I stora drag hade Danderyd på den här tiden fått sitt nuvarande utseende, men ännu stod vattnet ungefär fem meter högre än nu. Vid Nora och Klingsta fanns en idag försvunnen havsvik och fortfarande utgjordes stora områden i östra Djursholm av öar och igenväxande vikar.

De inre sambanden i bebyggelsen var andra än idag. Enebybergsområdet bör ha varit orienterat norrut mot Täby, avgränsat av de skogbeväxta utmarkerna i söder. Den övriga bebyggelsen låg huvudsakligen utmed den dalgång som bildat det nu uppgrundade sundet.

Centrum låg i västra Danderyd

Stråket gick från Ösby till Ekeby, Berga, Rinkeby, Nora och Klingsta där det mötte en omfattande bebyggelse i riktning mot Solna och Sollentuna. Mot söder anslöt Mörby, Stockby och Kevinge. Betoningen av djursholmsområdet längst i öster hade ingen motsvarighet under järnåldern, utan det var då till stora delar bete och utmark. Sin betydelse fick det först i och med bildandet av det medeltida godset.

Man måste komma ihåg att gränserna mellan de gamla gårdarna har ändrats flera gånger genom tillkomsten av medeltida och senare gårdar. Säteriet Djursholm har också haft betydelse, bland annat genom att bebyggelse flyttats inom ägorna och i något fall bytt namn. De nuvarande gårdsnamnen får i så fall betraktas som "arbetsnamn", men gravarna representerar fortfarande en förhistorisk bebyggelseenhet. Det finns goda skäl att tro att de uppräknade namnen i stort beskriver den vikingatida bygden.

Odlingslandskapet

Järnåldersbyarna bestod av en eller kanske ett par gårdar. Åkrarna var inhägnade till skydd mot betande djur och låg mest på lättare jordar med naturlig dränering. Sädesslagen var korn, havre, tidiga vetesorter och mot periodens slut även råg.

På tyngre och fuktigare jordar låg vidsträckta slåtterängar. Höet togs tillvara som vinterfoder. Som betesmark användes ängarna först när höet var slaget. Boskapen betade i skog och hagar utanför de inhägnade områdena. I Danderyd kan man tydligt se hur samtliga gårdar ligger i gränszonen mellan högre områden och dåtida sankmarker.

Djuren och slåttern av vinterfoder var avgörande för spannmålsproduktionen. Det var under vintern, när djuren stod inne, som man hade möjlighet att samla ihop den gödsel som krävdes för åkrarna, som var hårt utnyttjade. Det fanns således ett samband mellan foderproduktion, djurens antal och den åkeryta man kunde bruka. Det framgår av det ålderdomliga uttrycket ”Äng är åkers moder”.

Fornlämningar från yngre järnålder

Beskrivningen av fornlämningarna görs här efter respektive bebyggelseenhet. De flesta fornlämningarna från yngre järnålder utgörs nämligen av gravar inom så kallade gårds- eller bygravfält. Detta innebar att varje gård eller by hade sitt eget gravfält där släkten begravdes. Sedvänjan pågick ända in i kristen tid (under 1000-talet) tills dess att man så småningom övergick till en central begravningsplats vid kyrkan.

Gårdsgravfälten placerades på åkerholmar och i betesmark inom synhåll från gårdarna. Själva gravarna består mest av högar och stensättningar som var täckta med jord och grästorv. Resultatet blev det klassiska vikingagravfältet; en böljande yta av gräsbevuxna kullar, ofta i en hage med björkar eller enbuskar.

Under vendeltid (ca 550-800) brukar själva gravgömman bestå av ett brandlager. De brända benen är inte alltid bara från den döde. Ofta har djur av skiftande slag fått följa med i graven. Nitar och spikar är vanliga. Kanske kommer de från bränt båtvirke eller är rester av skrin som varit med på bålet. Hela eller skärvor av gravurnor blir efterhand vanligare. Förekomsten och variationen av gravgåvor ökar markant. Det kan röra sig om pärlor, kammar, vapen, redskap, spännen, hängen, spelbrickor och torshammarringar. Ibland har t o m födoämnen som förkolnat bröd bevarats.

Under yngsta vikingatid gör det kristna inflytandet att man slutar bränna sina döda. Skelettet - om det är bevarat - ligger i en stenram som visar kistans konturer. Ofta påträffas grova kistspikar. Många av de rektangulära stensättningarna kan höra till denna sena tid.

Runstenarna vid kyrkan

Danderyds särpräglade och vackra kyrka ligger på en moränrygg i en ursprunglig sankmark. Läget är centralt, i skärningspunkten mellan några av de större vikingatida och tidigmedeltida gårdarna. Kyrkan har byggts om och utvidgats i många omgångar. Sakristians ursprungliga kupolvalv visar att de äldsta delarna tillkom senast omkring år 1400, kanske redan runt år 1300. Inventarierna antyder att den kan ha haft en föregångare redan under romansk tid.

Framför kyrkan finns en runsten som ursprungligt i Täby vid den vikingatida magnaten Jarlabankes bro. Den tros ha flyttats till kyrkan under medeltiden. Inskriften är densamma som på de tre andra kända stenarna som ingått i bron: ”Jarlabanke lät resa dessa stenar efter sig, medan han levde och han gjorde denna bro för sin själ, och han ägde ensam hela Täby."

Vid arbeten och restaureringar 1915 och 1938 påträffades mindre stycken av två runstenar som ingått i kyrkan som byggnadsmaterial. Texterna var fragmentariska, men på den ena stenen urskiljs några mansnamn. Konstnären tros vara den kände ristaren Öpir.

Silverskatten

Om ett visst välstånd redan i vikingatidens Djursholm vittnar en av Upplands större silverskatter som påträffades 1866. Tyvärr gjordes inga anteckningar om fyndplatsen eller de närmare omständigheterna. I registren nämns bara att skatten upptäcktes av fyra lärlingar i dåvarande Djursholms lantbruksskola, någonstans på godsets ägor. I slutet av 1800-talet hade godsets ägor minskat kraftigt, vilket begränsar det tänkbara området ungefär till det nuvarande Djursholm och Stocksund. Lantbruksskolans föreståndare lämnade in skatten och den löstes av staten med 66 Riksdaler.

Fyndet bestod av 148 silvermynt, dels engelska, präglade av Ethelred II, dels tyska, präglade av Ludvig III och Adelheid (varav en del tunna falskmynt), bitar av andra tyska mynt samt fragment av arabiska mynt slagna under 800- och 900-talen. Dessutom ingick ett stort antal silverföremål som sönderhuggna ringar, silvertenar, armband och bleck som har använts som betalningssilver. Skatten har troligen gömts undan i slutet av 1000-talet och är ganska typisk till sin sammansättning. Även om ägaren själv inte samlat mynten på respektive plats, så vittnar skatten tydligt om vikingabygdens omfattande och vidsträckta förbindelser genom handel och härtåg och om en tid då varor och idéer kunde spridas långt över gränserna.