Äldre järnålder - folkvandringstid

Södra Danderyd var fortfarande kluvet av det öst-västliga sundet, men landområdena blev alltmer sammanhängande. Djursholms sydvästra delar låg fortfarande till stora delar under vatten och en djup vik sträckte sig utmed stocksundsgränsen nästan in till ösbyrondellen.

Erbjöd då landskapet näringsmassiga förutsättningar för en bofast befolkning? En jämförelse med 1700- och 1800-talets kartor visar att de flesta områden som senare kom att användas för jordbruk redan fanns tillgängliga vid Kristi födelse. Detta betyder förstås inte att marken utnyttjades. Däremot vet man att de senare delarna av äldre järnåldern varit en tid av expansion. Har också Danderyd berörts av denna? Svaret måste sökas i fornlämningsbilden.

Gravarna ger oss ledtrådar

I Danderyd finns inget gravfält från äldre järnålder. Däremot finns på de största gravfälten enstaka gravar som skulle kunna föras till denna tid. I området finns också ett fåtal stensättningar som ligger ensamma eller i små grupper. Dessa brukar kunna föras till bronsålder eller äldre järnålder även om senare dateringar förekommer. En rund stensättning längst ut på Borgenhalvön ligger bara åtta meter över dagens havsyta och kan tidigast vara från de fyra första århundradena av vår tideräkning.

Ytterligare tre runda stensättningar ligger i Rinkebyskogens sydvästra kant, två stycken intill varandra inte långt från Roslagsledens början, den tredje någon kilometer längre åt nordväst. I och för sig skulle man kunna tänka sig att de hänger ihop med en boplats och en vattenlinje runt femtonmeterskurvan. Som fornminnesbilden i övrigt ser ut verkar det trots allt rimligare att de är yngre. Detsamma gäller nog också den förmodade stensättning som registrerats på en moränrygg ett par hundra meter nordväst om Svalnäs.

Säkrare datering finns däremot för en stensättning i kvarteret Violen i Enebyberg. Dateringen bör vara något av århundradena närmast efter Kristi födelse. Enebybergsområdets fornlämningar har annars utsatts för en omfattande förstörelse in i sen tid och det går nu inte att säga om graven var ensam i sitt slag. Den närmaste anläggningen av äldre karaktär är en rund stensättning som ligger en dryg kilometer väster om Enebybergs gård. Den ansluter till ett stråk av liknande anläggningar i trakterna av Rösjön.

Perioden mellan 400 och 550 e Kr kallas folkvandringstid och under denna går den flytande gränsen mellan äldre och yngre järnålder. Under denna tid anlades ett gravfält vid Mörby gård, på en kulle intill SJ:s verkstadsområde, som undersöktes 1979 i samband med en vägomläggning. Undersökningen gav den hittills äldsta gravfältsdateringen inom området.

I några av gravarna fanns fynd som kunde dateras. Bland annat en agraffknapp, två hakedelar till ett häktespänne och fragment av en handtagskam. Förutom människoben fanns också några ben av björn, nötkreatur och får eller get. Fynden pekar på sen folkvandringstid.

Det finns ingen bebyggelse med bevisad bosättning mellan äldre och yngre järnålder. Snarare får man intryck av mer tillfälliga bosättningar. Här är det välundersökta mörbyområdet ett bra exempel. Gravarna från folkvandringstid följs av skelettgravar från sen vikingatid medan de mellanliggande 400-500 åren saknas.

Möjligen skulle de stora Ekebygravfälten kunna peka på ett undantag. Att ett gravfält innehåller ett stort antal anläggningar innebär ofta att det använts under lång tid, snarare än av en större befolkningsgrupp. Det kan inte uteslutas att en del av gravarna vid Ekeby skulle kunna vara från åtminstone mellersta järnåldern. Detta låter sig dock inte konstateras utan en vetenskaplig utgrävning.